Kvinnor är från Venus och män är från mars...
.. eller hur lyder det där citatet?
Tror 2-barnschocken börjar komma krypande här hemma då det oftare och oftare uppstår små irritationsmoment och gnat och tjafs. Och jag som är mitt i efter-förlossnings-amningshormoner-rus blir minst sagt en drama queen varje gång och förstorar upp allt i jätteproportioner. Men även om jag vet att jag ibland överreagerar så är det ju ändå så jag känner just då!
Men karlar (de flesta) förstår inte detta. I grund och botten krävs det inte mycket för att göra oss kvinnor glada: lite komplimanger, uppskattning för vardagssaker, en puss en kram eller klapp i rumpan (vad man nu föredrar ;-) kan nog få många att bli lite gladare rätt fort. Nu får jag ju allt det där och lite till då och då, MEN ibland känner man verkligen att man behöver det och DÅ klaffar inte vibbarna alls.
Så blir man lite sur (läs skitless) och pratar med en tjejkompis istället och behöver bara säga en mening så får man höra: "Jag förstår precis vad du menar!!" Sen räcker det med att bara spy ur sig sina irritationer över mäns och kvinnor olika tänkande och så mår man ganska bra igen! Men varför är det så egentligen?? Att man blir förälskad i sin raka motsats? Att man gång på gång irriterar sig över att ens respektive inte kan läsa ens tankar eller förstå vad man menar. Kanske är det för att annars skulle passionen försvinna och man kanske skulle tröttna på varandra.
Egentligen vet jag nog varför jag är gift med min motsats och det är för att jag aldrig skulle orka leva med nån som är precis som mig själv!! Så i smyg beundrar jag Johan litegrann som orkar leva med mig ;-)
... men mest ger jag mig själv en stor applåd som faktiskt fixar tvåbarnsmammarollen ganska bra utan allt för många nervösa sammanbrott!
Tror 2-barnschocken börjar komma krypande här hemma då det oftare och oftare uppstår små irritationsmoment och gnat och tjafs. Och jag som är mitt i efter-förlossnings-amningshormoner-rus blir minst sagt en drama queen varje gång och förstorar upp allt i jätteproportioner. Men även om jag vet att jag ibland överreagerar så är det ju ändå så jag känner just då!
Men karlar (de flesta) förstår inte detta. I grund och botten krävs det inte mycket för att göra oss kvinnor glada: lite komplimanger, uppskattning för vardagssaker, en puss en kram eller klapp i rumpan (vad man nu föredrar ;-) kan nog få många att bli lite gladare rätt fort. Nu får jag ju allt det där och lite till då och då, MEN ibland känner man verkligen att man behöver det och DÅ klaffar inte vibbarna alls.
Så blir man lite sur (läs skitless) och pratar med en tjejkompis istället och behöver bara säga en mening så får man höra: "Jag förstår precis vad du menar!!" Sen räcker det med att bara spy ur sig sina irritationer över mäns och kvinnor olika tänkande och så mår man ganska bra igen! Men varför är det så egentligen?? Att man blir förälskad i sin raka motsats? Att man gång på gång irriterar sig över att ens respektive inte kan läsa ens tankar eller förstå vad man menar. Kanske är det för att annars skulle passionen försvinna och man kanske skulle tröttna på varandra.
Egentligen vet jag nog varför jag är gift med min motsats och det är för att jag aldrig skulle orka leva med nån som är precis som mig själv!! Så i smyg beundrar jag Johan litegrann som orkar leva med mig ;-)
... men mest ger jag mig själv en stor applåd som faktiskt fixar tvåbarnsmammarollen ganska bra utan allt för många nervösa sammanbrott!
Kommentarer
Postat av: Lakritsfia
instämmer och applåderar högljutt och busvisslar
Postat av: Momo
älskade dotter...visst är det tur att vårt kön ändå delar det unika att vi förstår varandra och ofta utan ord också. MEN alla män är inte lika....ja faktiskt och det finns hopp för din Johan. han är ung och lär sig han också. Tur vi alla är olika och unika. Sen hur är det ? Vi kan bara förändra oss själva och hur vi själva förhåller oss till olika människor och situationer. Pussilussi från mamma
Trackback
