Oavsett vad man kan kalla det så gillar jag inte att vänta på saker. Har jag kommit på nåt som ska göras eller köpas så ska det helst ske på studs.. vilket oftast innebär att Johan automatiskt blir inblandad.
Som idag t. ex.
Igår kväll pratade vi halvt om halvt att köpa ett partytält. Idag tänkte jag att "varför inte handla tältet nu direkt?". Ikväll när Johan kommit hem med tältet slog tanken mig att "Varför inte sätta upp det med en gång?" Nu står det där framför huset. Utsikten från sovrumsfönstret är borta under minst en månad. Nu ska jag bara skicka karln runt byn och samla plastbord och stolar och sen ska jag minsann duka som aldrig förr. Ja inte "nu" som i "ikväll". Jag är faktiskt rätt mån om att få fortsätta vara gift med min underbara man :)
Hmm man kanske borde putsa hela huset i vitt?
Ett jättebra tips till alla småbarnsföräldrar!
Känner du att energin flödar och det dessutom är en måndag kväll? Låt ditt barn köpa den allra senaste godissprayen (ja det finns faktiskt sånt nu) och sedan använda den som doftspray i varenda rum i huset. Känn sedan hur liksom fötterna fastnar sådär härligt i golvet var du än befinner dig i huset. Tänk att du nog är riktigt sugen på att plocka fram moppen. Jag menar den har ju stått och samlat damm i skåpet ändå sen i förrgår. Moppa för glatta livet medan du ansträngt tänker positiva tankar om vilken bra motion det är. Vält ut skurhinken 2 ggr bara för att du är av naturen allmänt klumpig. När golvet sedan är färdigmoppat inse att du befinner dig längst in i sovrummet längst in i huset. Gör några smidiga tjolahoppsa steg, tänk att du nog inte borde försökt dansa din väg ut och ramla hejdlöst mot soffbordet. Ta dig sedan ut mot friheten och slå dig ner på yttertrappan och gråt en skvätt. Ryck sen upp dig, hitta den roliga godissprayen och råka tappa den i soptunnan. Stilla sedan ditt dåliga samvete genom att leta fram en flaska såpbubblor från förra sommaren. Lägg dig sedan raklång i soffan resten av kvällen för guds skull!
Ibland undrar jag om det verkligen står rätt till där uppe. Är verkligen alla hästar i hagen eller var det en liten rackare som smet? Jag har varit på lekland med barnen i 3 timmar, sen IKEA med barnen i 1 timme, handsågat taklister och spikat fast dessa, röjt i boden och sedan handklippt kanterna av gräsmattan med en köksax. EN KÖKSAX. Är man klok då? Sen att man trots 3 synliga blåsor fortsätter klippandet gör mig lite rädd. Så fort Johan är borta får min pysslamani totalt fnatt! Kan tillägga att jag faktiskt tagit hand om mina barn också ifall nån var orolig. Imorgon ska. Johan vara borta ca 12 timmar igen och jag undrar vad jag kan tänkas hitta på då? Klippa gräsmattan (med gräsklipparen) är planen hittills. Sen kanske det finns lite roliga färgburkar i källaren? ;-)
.. så kan vi överdriva bloggandet så här i början. För att ju mer jag får ur mig här desto gladare blir Johan ;)
Ville tipsa om en kompis som har en slags träningsviktblogg på ceciliakennback.blogg.se. Hon är dessutom trevlig och en duktig zumbainstruktör ifall någon känner sig manad att prova lite koreografi.
Och Alvin är också glad att jag känner Cissi för nästa söndag är han bjuden på Cissis sons, som förövrigt också heter Alvin, kalas på Leos lekland. Hur nöjd är man inte då om man är dryga 6 år?
Efter 3 timmars fixande, varav två timmars djupa diskussioner kring övernaturliga väsen, tvätt, cykelkedjor och trötthet i allmänhet i telefon med Bella, är cykleln nu lagad. Och jag tänker aldrig öppna en egen cykelverkstad iallafall!
Fanns inte mycket att säga där. Det regnar.
Men till något annat. Känns som jag har kontroll över tillvaron idag. Så mycket kontroll att jag redan bokat in Alvins 6-årskalas på ett lekland. Inte snart utan i mitten av september. Jag kände mig nöjd över detta. Tjejen som bokade lät mindre nöjd över att jag inte kunde bestämma varken ungefär hur många barn som kommer, vad vi ska fika eller vilken tid kalaset skulle bokas. Eller hon var supertrevlig men jag kan tänka mig att jag var en sån där besvärlig kund. Nåja det finns 3 månader kvar att fundera på såna petitesser.
Annars är jag på väg hem för att byta om till min cykelreparatörsoutfit dvs kläder ur tvättkorgen. Varför stanna vid att laga punkteringar när även kedjor passar på att gå av 5 minuter efter? Jag öppnar nog eget efter semestern ;-)
Tänkte testa och se om jag borde blogga igen men kom sen på att det kanske man bör göra när man vet vad man ska skriva.
Men antar att jag kan börja med en tråkig sammanfattning av mitt liv sen sist.
(Det roligaste nu är att den lilla skara som tappert läste här förut umgås jag med i verkligheten)
Men med hänsyn till mina tvångstankar kring en uppdatering så får det bli så.
I höstas nådde mitt liv fullkomlighet då jag äntligen fick ett nytt jobb. och inte vilket jobb som helst utan faktiskt världens bästa. Jag skojar inte! Har jobbat där sen i oktober och har bara kännt mig osugen att gå dit en enda dag och det var förrförra måndagen då jag sov 2 timmar natten innan.
Memira heter stället och vi utför ögonlaserbehandlingar. ller vi och vi jag sysslar med det jag är bäst på, att prata i telefon och skratta med roliga människor.
Eva heter vår chef och hon är världens bästa. Hon är liksom över förväntan på hur man nånsin kunnat tänka sig att en chef bör vara! Jag har redan bestämt mig för att aldrig sluta jobba på detta fantastiska ställe, såvida de inte sparkar ut mig förstås. Kan hända att jag även då kommer hänga kvar i väntrummet på kliniken.
Och förutom trivseln på nya jobbet så fick jag även välja mitt eget schema vilket innebär att jag blivit en morgonmänniska och jobbar 8-16, som vanligt folk. No more röda dagar, kvällar och helger! Eller jo det kan hända att jag jobbar en lördag då och då av egen vilja, hur bra är inte det?
I och med denna känsla av fullkomlighet i livet dyker känslan av att "så här bra får man inte ha det och snart kommer något hemskt att hända" upp. Jag kan inte hjälpa det men har förstått att det nog är rätt vanligt. De tankarna slår jag snabbt bort och sen tänker jag att nu är nu och sen är sen. Brukar funka ibland.
Annars har det väl inte hänt något livsavgörande direkt mer än att den ständiga husrenoveringen fortsätter, jag gick ner 19 kg förra året och sedan upp 6 kg över jul och påsk, och nu ner 3 kg and more to loose.. Jag och karaktären är lite oense ganska ofta. Men dessa störningar är rätt vanliga när man diskuterar saken med folk. Jag tror nog att över 90% av det kvinnliga släktet mer eller mindre lider av nån form av ätstörning. Känner mig som en i gänget alltså!
Så nu får vi se om jag skriver mer här eller inte. Det tog en kvart att komma på lösenordet och nu ska jag även kika på hur layouten ser ut. Kan hända att jag slår min dataexpertvän Bella en pling och ser om hon har tråkigt nån dag ;)
So long!
